Resistensutveckling
(För sjukvårdspersonal)
Under flera år har antibiotikaresistans diskuterats i samhället och inte minst i samband med impetigo-behandling. Resistens innebär att bakterierna överlistar verkningsmekanismen i preparatet så att bakterierna inte längre skadas av preparatet. I Sverige har vi länge försökt hålla nere resistensnivån mot antibiotika för att ha effektiva botemedel mot mycket allvarliga sjukdomar.4
Från 1990-talet har ytliga hudinfektioner orsakade av fucidinresistenta stafylokocker spridit sig i Sverige. Under början av 2000-talet ökade frekvensen av stafylokock-orsakade hudinfektioner och förskrivningen av antibiotika för lokalt bruk ökade. Den ökade resistensnivån uppmärksammades 2002 och resulterade i att Läkemedelsverket rekommenderade att fucidinsyra inte används i behandlingen av impetigo.4
Forskarna har tagit fasta på problemet med resistensutvecklingen vid framtagningen av en ny klass av antibiotika, faktiskt den första på 20 år. Denna klass har en långsam resistensutvecklingsprocess som måste ske i flera steg vilket bör försvåra resistensutvecklingen. Det första preparatet i denna klass är Altargo som har indikation på impetigo och infekterade små rivsår, skrapsår eller suturerade sår.5
Altargo verkar genom att binda sig till det ribosomala peptidylöverföringscentret och har därmed flera möjliga mekanismer. Detta innebär att alla mekanismerna eventuellt behöver bli påverkade för att resistens ska utvecklas. På grund av de unika verkningsmekanismerna demonstrerar den aktiva substansen ingen målspecifik korsresistens med andra klasser av antibiotika vid in vitro-tester. 5,6
Det är viktigt att hålla nere resistensnivåerna mot antibiotika och vi ska vara stolta över de relativt låga nivåer vi har i Sverige. Men det är också viktigt att patienter som lider av plågsamma problem får hjälp. Därför är det glädjande att det nu kommit ett nytt antibiotikapreparat med multipla verkningsmekanismer vilket bör försvåra resistensutvecklingen.5